Tänk att jag för bara ngra veckor sedan inte ens orkade springa en kilometer. Flåset var brutalt dåligt och det var ”jag kommer dö” känsla när jag försökte med viljans kraft överlista flåset. Mina lungor var ur funktion.

Idag kunde jag springa hela sträckan på fem kilometer med två fungerande lungor. Ingen dödskänsla utan enbart trött i kroppen som resultat.

Det är ju sjukt vad stolt jag blir över mig själv. Den där lilla tjejen utan kondis dör sakta men säkert och byts ut med en tjej som kommer att klara milen!!