Ibland är jag sådär lyckligt lottad att jag får en klapp på axeln av mig själv! Idag var en av de gånger då det både var en klapp på axeln OCH en smäll på höger kind.

Hur kan jag då anse att jag förtjänar detta undrar ni. Jomensåhäreredårå, efter några deppiga veckor utan träning så gick jag äntligen dit i morse.

Taggad till tusen spatserade jag in på gymmet. Humöret var på topp och energin ville bara få försvinna ut ur springande ben.
BOOM! Kö till springbanden. Jahapp. Neggo Malin ville direkt vända och gå hem.

Men så förvånade jag mig själv, satte mig på en cykel och trampade så svetten rann. Ni vet så där härligt längs ryggraden ner till byxkanten, man lixom vet att de bakom mig just nu ser en stor röv som blir mörkare och mörkare, mörkare eftersom svetten ger den effekten på mina byxor.

Ett springband blev efter 30min på cykel ledigt och äntligen fick jag börja testa mina löparben. Cykelben och löparben är ju heeeelt olika. Löparbenen gick bra, lite fööör bra tyckte jag själv.
Här tjatar alla att kondition är en färskvara som lätt försvinner, men här står jag och springer, joggar, utan att dö.
I en stund av superhjältefeeling i mina ben ökar jag hastigheten på bandet och planerar att flyga fram den närmsta kilometern. På 12:an på bandet kutar jag nu. 12:an kanske inte är kut-fart för vissa men för mina korta ben blir det så, punkt.

Efter 45 sekunder börjar jag förstå att kondis på den här nivån, det har jag icke. Pressar mig lite till, och lite till, ända fram tills dess att min mage bestämmer sig för att bli delaktig i denna löpning. Den vill tömma sitt innehåll via min mun.
I en akutmanövrering sänker jag hastigheten och ger mig en smäll på höger kind. Jag kan ju för faaaan inte spy här. Andas!
Resten av tiden hade vi en fin stund löparbenen, magen och jag i form av powerwalk.

Klapp på axeln till mig för att jag gick till gymmet och tog ut mig.
Nästa gång: mission klara 12:an ännu längre!! (Även då utan att spy)