Att åka tunnelbana nattetid när många är onyktra, högljudda och utan gränser kan vara lite läskigt. Ibland oerhört läskigt eftersom onyktra människor helt plötsligt kan ge sig själva frihet att göra saker som de nyktert aldrig skulle göra. Som exempelvis attack kramas.
I helgen stod jag på t-centralen kring midnatt och hade 8 minuters väntetid tills mitt tåg skulle komma. Då spanade jag runt vad det var för personer som stod på perrongen tillsammans med mig.
Onyktra personer i små klungor.
Äldre par som av min analys varit ute på middag och nu på väg hem.
Ensamma nyktra personer som definitivt var på väg hem. Det såg man på klädseln, varmt och bekvämt klädda.
Det intressanta är att jag stod i mitten på perrongen. Och av någon anledning så samlades dessa ”vi som skall hem” just i mitten. Ändarna av perrongen var däremot fylld med högljudda glada människor.
Intressant! Och oerhört bra gjort av oss på perrongen. För jag tänkte att om det nu kommer en läskig onykter person och gör närmanden på ngn av oss så kan vi backa upp varandra i denna stora nyktra klunga.
Nu menar jag ju inte att onyktra personer är läskiga. Eller det är väl det jag gör men inte alla onyktra personer. Bara de vars gränser på socialt beteende helt har sprängts bort.