Det finns en Första gång för allt

| Inga kommentarer

För några veckor sedan när kylan kom till stan så var jag och en av mina hurtiga vänner ute och promenerade innan vi satte oss för att inta sockerbomben i form av varm choklad och äppelpaj.
Mmmmums vad gott det var, smart att promenera innan eftersom det ger noll skuldkänslor till intaget av onyttigheter.

När vi kliver in på cafet händer något som aldrig har hänt mig innan. Jag var helt stel i mina fingrar. Kunde knappt få fram en incheckning på facebook utan att få igång blodcirkulationen i fingrarna först. Hemskt!
Jag har aldrig blivit stel innan. Kall som is har man ju blivit, men stel har aldrig funnits i mitt ordförråd. Tänkte inte mer på det. En engångsföreteelse.

Igår på väg till tunnelbanan hände det dock igen. Efter fem minuter i kylan utan vantar så gick det inte att kontrollera fingerfärdigheten när jag skulle skicka ett sms. Pulsen höjdes, munnen blev torr, jag börjar alltså bli SÅ gammal.

Nu skall man alltså börja bocka av listan för krämpor.

Lämna ett svar

Obligatoriska fält är märkta *.