att åka tunnelbana så här års är ju som att spela ”rysk roulette”
Bredvid mig sitter en herre som nyser hela tiden. Snett emot mig på andra sidan mittgången sitter en annan som hostar precis hela tide.
Var och varannan snörvlar.
Hur i hellskotta ska man hålla sig frisk när man åker på bacilltåget hem?

Mitt i grubblandet över att jag vill ut i friska luften ser jag ett jäkligt bekant ansikte.
Eftersom jag inte kan komma på vem det är stirrar jag på personen hela tiden för att få igång hjärncellernas minne.
Personen i fråga tittar ju självklart tillbaka på mig lite då och då och känner sig väl antagligen enormt iaktagen.
Tillslut kommer jag på vem det är!!
Eller vid närmare granskning, vem personen jag ser e grymmt lik. Ett av mina ex!

När vi gick av tunnelbanan så tittar han mysko på mig och jag plockar ur mina hörlurar ur öronen och säger
– jag ber om ursäkt att jag tittade på dig så mycket men du e så grymmt lik ett av mina ex!
Personen i fråga ler och går snabbt vidare.

Jag var i alla fall snäll å förklarade mig!